Folkligt, festligt och kungligt?
Statsvetaren Cecilia Åse ”/-/ menar att monarkin får en del av sin legitimitet i just pendlingen mellan det kungligt mystiska och det helt vanliga – medierna betonar att Victoria är både kronprinsessa och ”vanlig tjej”, vilket ökar populariteten.” Det kan väl förmodligen vara så, men jag tycker att monarkin nu har nått sin vägs ände. I alla fall i den form som vi har nu. Det är väl bra att våra kungligheter numera får lov att gifta sig med den de älskar oavsett vederbörandes blodfärg, men det innebär samtidigt att de privilegier som tidigare funnits för de kungliga måste vara ett överståndet kapitel i Svensk historia. Det blir liksom lite FÖR vanligt då vi nu får en prinsgemål som vuxit upp i ett vanligt kvarter, i ett vanligt litet hus i en vanlig liten småstad. Romantiskt? Ja visst, pojken av folket får flickan av börd och sedan lever de förhoppningsvis lyckliga i alla sina dagar. Men vad händer med den kungliga mystiken då det blå blodet snart inte ens kan färga det röda svagt lila? Som jag ser det så försvinner den sista gnuttan av mystik – eller kanske ‘sagoskimmer’ är en bättre beskrivning – kring kungahuset genom bröllopet mellan en Berndotte och en Westling från Ockerbo.
Folkligt och festligt har aldrig varit kompatibelt med kungligt. I alla fall inte för mig. Denna åsikt har inte på något sätt ändrats av att Victoria hjärtar Daniel. Jag har länge tyckt att Sverige antingen bör avskaffa kungahuset eller införa valmonarki, då min åsikt är att arvsmonarki inte hör hemma i en modern, demokratisk stat som Sverige. Att många människor i Sverige är förtjusta i de nuvarande medlemmarna av kungahuset har egentligen ingenting att göra med vilket statsskick vi bör ha. Och i en valmonarki finns det inget hinder för att de numera vuxna kungabarnen ställer upp i ‘kung/drottningvalet’ om de nu skulle önska det. Men sedan skulle det vara vi, folket, som avgör om de får förtroendet eller inte. Det är så det fungerar i en riktig demokrati.