Lena Sanver

Varje diskussion om ensamkommande flyktingbarn rör verkligen om i åsiktsgrytan. Barn ska vara kvar hos sina familjer är det många som tycker. Så sant. Men om man som förälder står inför valet att tvingas skiljas från barnet för att barnet inte ska tvingas att bli barnsoldat och därmed riskera sitt liv så vet i alla fall jag som mamma vad jag skulle välja. Och om man tänker ett steg till så tog ju Sverige emot finska krigsbarn under andra världskriget. Världen har bara krympt sedan dess.
Alla ensamkommande barn är inte barn, verkar vara en annan vanligt förekommande åsikt bland folk med en negativ grundsyn på invandring. Det som förefaller att vara grundsentensen för människor som ondgör sig över invandringen till Sverige – oavsett om det handlar om ensamkommande barn eller annan invandring – förefaller att vara att det i deras föreställningsvärld är så att ALLA som kommer hit kommer att ligga samhället till last i all framtid och att INGEN av invandrarna har någonting att tillföra samhället. Ja bortsett från Zlatan Ibrahimovic då…

En sådan verklighet känner inte jag igen. En hel del av asylsökarna som vi – jag och Poul – haft kontakt med har haft arbete medan de varit asylsökare och försörjt sig själva. Trots det har många av dem avvisats. Ett exempel rör en familj med mamma, pappa och två vuxna barn där allihop arbetade heltid. De hade tillsammans betalat hundratusentals kronor i skatt under de år de var asylsökande men trots att de hade löfte om fortsatt arbete avvisades de ändå. Ett annat exempel rör två makar. Mannen arbetade på Kasthalls mattor och hans fru jobbade inom äldrevården. Kasthalls VD vädjade till migrationsmyndigheterna eftersom företaget var i stort behov av mannens yrkeskunskaper för att köra en speciell äldre vävmaskin. Kasthall hade vid tillfället två mycket stora order inne och var oroliga för att produktionen skulle stanna av om mannen avvisades. Men det bet inte på våra myndigheter, makarna avvisades ändå. Hur det gick med Kasthalls produktion vet jag inte. Men detta var en del år sedan och idag har reglerna i alla fall gjort det lite lättare att få tillstånd om man har arbete. Men det är fortfarande ingen garanti.

En romsk tvåbarnsmamma som är asylsökande har fram tills helt nyligen innehaft TVÅ arbeten. Nu har hon fått ett heltidsarbete och har kunnat gå ner lite i arbetstid. Flertalet av dem som vi fortfarande har kontakt med efter att de fått uppehållstillstånd har arbete. Anledningen till att vi inte har kontakt med alla är att kontakter ibland rinner ut i sanden då människor flyttar långt bort. En hel del av dem som vi har kontakt med bor inte i segregerade bostadsområden, de har köpt hus i mindre samhällen. Och det går bra för dem.
Vi känner också en stor romsk familj/släkt som HAR bosatt sig i ett segregerat bostadsområde. Merparten av dem blev etniskt utrensade från Kosovo 1999 och har traumatiska upplevelser i bagaget, vilket är anledningen till att de vill bo nära varandra. Det handlar om trygghet för dem. Nästan alla vuxna i denna släkt har arbete, endast en av männen är utan jobb, men det beror på att han fortfarande är allvarligt psykiskt sjuk. För till skillnad från vad vissa tror är det tyvärr inte så att svårt traumatiserade människor blir friska som genom ett trollslag då de får uppehållstillstånd.
En annan familj jag känner har det inte gått så bra för. De har inte lyckats få jobb fast de har haft uppehållstillstånd i lite mer än ett år. Men de sitter inte och hänger framför TV:n för det, de söker arbete hela tiden och låter sig inte nedslås av det faktum att mängder av människor har blivit friställda från de arbetsplatser som finns i kommunen där de bor. Så jag är övertygad om att det så småningom kommer att fixa sig för dem också.

Det finns inte något nyhetsvärde för media i vanligt folks vanliga liv, därför får vi sällan läsa om dessa vanliga ‘medelinvandrare’. Positiva artiklar och reportage om  invandrare som lyckats i Sverige ska handla om någon som är exeptionellt ‘lyckad’, inte om en vanlig arbetarfamilj som låter livet ha sin gilla gång i ett radhus i en småstad någonstans i Sverige. Däremot finns det ett nyhetsvärde, av naturliga skäl, då unga människor löper amok på segregerade bostadsområden. Frågan är bara om inte de goda exemplen egentligen är väldigt många fler än de dåliga – också på de segregerade bostadsområdena – liksom i samhället i övrigt?

SvD, SvD

Den 5 februari ställde riksdagsledamoten Tone Tingsgård en skriftlig fråga till Tobias Billström.
Han svarade: ”Tone Tingsgård har frågat mig om jag har någon kommentar till att Sverige sänder tillbaka asylsökande romer till Kosovo.
Jag vill inledningsvis understryka att en avvisning eller utvisning av en person, oavsett om denna är medborgare i någon stat eller statslös, enligt utlänningslagen förutsätter att personen i fråga inte är i behov av skydd och inte heller av andra skäl ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige.
Ett återvändande föregås således alltid av en ingående prövning av det eventuella skyddsbehovet. Migrationsverket och migrationsdomstolarna har att självständigt pröva asylansökningar och överklaganden utifrån de individuella förutsättningarna i det enskilda ärendet.
Jag anser att det ovan beskrivna regelverket är ändamålsenligt och frågan föranleder således inte några ytterligare kommentarer från min sida.”

Tobias Billström har rätt i att en avvisning eller utvisning förutsätter att personen i fråga inte är i behov av skydd eller har andra skäl som innebär att uppehållstillstånd ska beviljas. Men i sitt svar har han missat att det är just detta som är pudelns kärna. För romer från Kosovo ÄR nämligen i behov av skydd, men trots det avvisar Sverige dem.
 Åsikten att romer är i behov av skydd är inte hämtad ur luften. UNHCR – FN:s flyktingkommissariat – bedömde i sin senaste Kosovo rapport från november 2009 att romer från Kosovo löper en särskild risk att utsättas för förföljelse. De löper alltså en särskild risk att utsättas för förföljelse på grund av sin ras, vilket normalt borde innebära att Migrationsverket beviljar flyktingstatus. Så var det faktiskt också fram tills dess att Migrationsverket ändrade sin praxis genom ett vägledande beslut den 10 april 2008. Jag har skrivit om detta vägledande beslut i det tidigare inlägget ’UNHCR och svensk praxis’.

Även Europarådets människorättskommissionär, Thomas Hammarberg, har uttryckt att avvisningarna av romer till Kosovo bör stoppas. UNHCR och Europarådet är två väldigt tunga institutioner, som varken har anledning att fara med osanning eller att överdriva situationen.

Trots att Migrationsverkets rådande praxis mot romer från Kosovo så uppenbart står i strid mot UNHCR:s bedömning av kosovoromernas skyddsbehov anser Tobias Billström i sitt svar på den skriftliga frågan att regelverket är ”ändamålsenligt”. Det visar att han antingen är helt okunnig, ignorant eller likgiltig inför det faktum att Sverige avvisar romer som är i behov av skydd. Jag vet egentligen inte vilket som är värst. Migrationsmyndigheternas beslutsfattande i kosovorom ärenden är ingenting mindre än en asylpolitisk skandal som pågår för öppen ridå utan att knappt någon bryr sig. Och allra minst bryr sig tydligen migrationsminister Tobias Billström.

Efter att jag läst artikeln ’Segregationen klyver Stockholm’ på DN.se skummade jag igenom en del kommentarer. De flesta verkade ganska harmlösa trots att en hel del regelrätta dumheter kom fram i dagens ljus. Men det var en av kommentarerna som väckte mitt intresse. Någon som kallar sig Brutus skrev: ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” skriver den modiga journalisten Gunnar Sandelin på DN opinion Här finns förklaringen till att majoriteten av journalistkåren lider av humanistisk hybris och omöjliggör en ordentlig genomlysning av den svenska invandringspolitiken.”
Jag slog genast upp Gunnar Sandelins artikel som är från 8 april 2008. Grundsentensen i hans artikel är att majoriteten av de människor som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1980-2006 inte är riktiga flyktingar. För att ge seriositet åt artikeln använde Sandelin Migrationsverkets statistik, vilket kanske skulle ha kunnat vara ett förnuftigt drag om han hade kunnat tolka vad de olika tillståndsgrunderna egentligen innebär. Det finns en utmärkt länk på Migrationsverkets hemsida som klargör asylreglerna på ett hyfsat lättfattligt sätt och det finns förstås också en uppdatering av den statistik Sandelin använde sig av i artikeln från 2008.

Sandelins sätt att fyrkantigt endast erkänna konventions flyktingar som ‘riktiga’ flyktingar innebär att han inte betraktar en människa som löper risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller som civilperson löper en allvarlig risk att skadas på grund av väpnad konflikt som en ‘riktig flykting’. Inte heller en människa som behöver skydd på grund av yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet eller känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp räknas till de människor som är ‘riktiga’ flyktingar utifrån Sandelins definition.

Sedan måste jag också påpeka att många människor med skyddsbehov göms bland de 168 989 personer som fått uppehållstillstånd av humanitära skäl. Ett exempel är de ca 50 000 bosnier som flydde mitt under brinnande krig som fick uppehållstillstånd av humanitära skäl genom ett regeringsbeslut sommaren 1993. Tillstånden beviljades under 1993 och 1994 vilket är märkbart i statistiken. Om dessa människor skulle ha beviljats asyl istället hade dåvarande statens invandrarverk varit tvungna att utreda varje ärende för sig. Detta undveks genom regeringsbeslutet. Kanske snabb och effektiv byråkrati men det ledde till missvisande statistik…
Men dessa bosnier kanske inte heller ska betraktas som ‘riktiga’ flyktingar?

Timbro debattörerna Nima Sanandaji och Thomas Idergard anser att det är självklart att införa en nollvision när det gäller förtidspensionering av unga. Hur kan detta någonsin vara självklart?  I min verklighet finns det unga människor mellan 20-39 år som föds med svåra handikapp eller drabbas av allvarliga sjukdomar eller olyckor med svår invaliditet som följd.  Men debattörerna lever tydligen i en helt annan verklighet, eller vad man nu ska kalla det,  där sådant inte förekommer. Deras tes är att ‘överutnyttjandet’ av sociala försäkringar ”/-/ låser in människor i ett bidragsberoende som blir destruktivt för deras värdighet och välbefinnande.” De har tydligen inte förstått att människor inte TVINGAS att förtidspensionera sig; att det faktiskt handlar om en MÖJLIGHET att förtidspensionera sig om livet är så ogint att man blir invalidiserad eller svårt sjuk då man är ung.

Debattörerna har också tagit fasta på att 4 % unga i Norrbotten och på Gotland är förtidspensionärer samtidigt som endast 2 % av de unga är förtidspensionerade i Stockholm. Förklaringen på det är, enligt debattörerna, att arbetsmarknaden är svag i Norrbotten och på Gotland. Det förefaller som om det inte är helt lätt att förstå för dessa båda debattörer att det förmodligen finns färre insatser för att hjälpa de handikappade, invalidiserade och svårt sjuka människor som vill arbeta till att göra just det i kommuner som inte är lika välbeställda som Stockholm. Kommunikationen ute på landsbygden är i det närmaste ett skämt för oss som bor ute på landet och inte lider av något handikapp, sjukdom eller är invalidiserade. Hur det är för dem som behöver handikappanpassade bussar etc kan jag knappt ens föreställa mig. Så nog finns det andra orsaker till skillnaden i procentsatser än den enda orsak som debattörerna framhåller. Men det krävs lite tankeförmåga för att förstå dessa orsakssammanhang. Och i avsaknad av en sådan är det ju onekligen mycket lättare att skylla på de rödgröna som vill dölja den höga undomsarbetslösheten genom att vara så ‘inhumana’ att de faktiskt kan tänka sig att låta handikappade, invalider och svårt sjuka människor ha kvar valmöjligheten att förtidspensionera sig. Och nog vill jag hellre leva i ett samhälle där detta val finns, än i ett samhälle som tar bort detta val med förevändningen att det är mest ‘humant’ att göra så.

Skolverket har helt klart rätt. Kristendomen ska inte ha en särställning i kursplanen för religionsämnet. Argumentet att kristendomen spelar en stor roll för vårt lands kultur, tradition och historia gör ingen skillnad. För kristendomen har inte denna roll längre och därför handlar detta om historia och inte om religionsämnet. Idag är kristendomen en religion bland andra religioner och ingenting annat. Och tur är väl det. För då man börjar titta på kristendomen i ett historiskt perspektiv är det inte precis någon munter bild man får. Hela vägen igenom historien kan man följa kristendomens, eller kanske snarare kyrkans, förtryck av främst de ‘lägre’ stånden. Alltså dåtidens arbetarklass. Häxbränningarna är endast ett exempel på oerhörda grymheter som skett mot människor i kristendomens namn. I Sverige avrättades omkring 300 personer men i ett europeiskt perspektiv kan det ha varit så många som omkring 100 000 människor som avrättades för häxeri eller kätteri. Främst var det oliktänkande människor och barnmorskor som avrättades. I kristendomens namn.

Men även om häxbränningarna var något av det mest flagranta brott som skett i kristendomens namn så finns det gott om andra exempel på hur kristendomen använts för att förtrycka människor. De famösa husförhören till exempel. Här var det långt ifrån en fråga om att endast kontrollera kunskaperna i katekesen, det handlade om folkbokföring för staten men också om social kontroll. I husförhörslängderna infördes t ex vandel som brottslighet av olika art men också oäkta barn då även det ansågs som vandel. Till skada för enormt många människor, både barn och vuxna, under historiens gång.

Nej, kristendomen för mig har inte stått för det goda i samhället i ett historiskt perspektiv. Däremot känner jag många i dag levande goda kristna MÄNNISKOR. Men det är en helt annan sak än kristendomen i sig. Så jag är väldigt glad att kristendomen inte längre har samma inflytande på vårt samhälle som den en gång haft. Då kristendomen rent faktiskt inte har något större inflytande längre och då vi inte ens har någon statskyrka tycker jag att skolverket gör helt rätt i att behandla kristendomen likadant som alla andra religioner. Och jag hoppas innerligt att vi aldrig mer ska få se någon religion få samma inflytande över vårt samhälle som kristendomen en gång hade.

Läs också: ”Myt att kristendomen byggt Sverige”

Mitt ‘mammahjärta’ smälte förstås då lillkillen Darin slängde sig i famnen på sina låtskrivare, annars var den tredje deltävlingen i melodifestivalen precis så underbart medioker som bara denna tävling kan vara. Och den kvinnliga programledarens kycklingben är så komiska att det faktiskt inte gör någonting alls att tjejen helt och hållet saknar det som annars brukar kallas för humor. Och ÄNTLIGEN kom hela fyra helylle blondiner med till finalen. Nästan från mina trakter dessutom…

DN, SvD, Aftonbladet

Snö ger faktiskt ganska bra motion. Det märkte jag då jag skottade en gång i snökaoset för att kunna ta mig ut till vårt ‘fågelträd’ för att fylla på fågelmaten. Efter denna ovana kroppsövning blev jag ganska andfådd, och blev faktiskt lite små putt då grannen tyckte att vi skulle röja den gemensamma infarten eftersom han förstås inte varit förutseende och handlat in till helgen innan snön började falla trots att media uppmanat att vi helst ska hålla oss inne. Då jag inte hade någon ork att skotta mer gick jag in och knackade på sonens dörr och sa till honom att han fick sluta spela datorspel och gå ut och hjälpa sin pappa och grannarna att skotta. Sonen klagade förstås lite och undrade vart våren egentligen höll hus men han gick i alla fall ut och skottade. Det känns skönt att vara en ‘svag’ kvinna och dra till med det gamla ‘könstänket’ då det gäller arbetsfördelningen i hushållet då snön faller. Och om denna åsikt får de ‘troende’ feministerna säga vad de vill.

Medan de två killarna i huset var ute och roade sig med snöskyfflarna passade jag på att läsa nyheter. I Aftonbladet såg jag att svenska folket säger ja, ja, ja till kungahuset. Föga förvånande egentligen, för jag känner ju till vanans makt, men ändå. Varför kan inte människor fatta att detta kungahus faktiskt har spelat ut sin roll? Om vi bums ska ha ett kungahus så borde det handla om valmonarki och ingenting annat, då detta att man föds till att bli monark är att lämna allt för mycket till slumpen. För ingen kan väl påstå att Carl-Gustav som uppvisat en hel del olater under åren – fortkörningar, obscena gester, dryghet etc etc – skulle kunna upplevas som särskilt kunglig? Och Silvias fallenhet för plastikkirurgi är väl ändå ingenting annat än direkt pinsamt? Att Viktoria nu gifter sig med sin Daniel – killen av folket – är väl kul för Viktoria och Daniel antar jag, men det innebär att det ‘blå blodet’ i princip kommer att ha övergått till att bli rött i nästa generation ‘kungliga’. Vad finns det då för någon mening med det hela? Nej, inför valmonarki istället. Då står det ju Viktoria fritt att ställa upp i valet om hon nu skulle vilja det.

I DN, SvD och Aftonbladet och en del andra tidningar fortsatte förstås diskussionen om moderaternas senaste skandaler och avhopp. Inget nytt under solen alltså och enligt min mening ganska ointressant. Men mitt ointresse kanske beror på att jag inte är moderat. För vem vill rösta på ett parti med en massa fuskare och veklingar som hoppar av så snart det blåser lite politisk motvind? Inte jag i alla fall. Fast helt ärligt skulle jag aldrig kunna tänka mig att rösta på moderaterna i alla fall av ideologiska skäl. Men trots mitt generella ointresse för moderaternas skandaler kan jag ändå inte låta bli att fundera på om skandalerna faktiskt inte har mer reklamvärde för moderaterna än tvärtom. Jag menar, de syns ju hela tiden i media till skillnad från de rödgröna. Och som den gamla danska resebyråkungen Simon Spies en gång sa ”All reklam är bra reklam”.

Däremot tycker jag att det är intressant om än oroande att Nederländernas koalitionsregering nu har spruckit över frågan om trupper i Afghanistan. Detta kan öppna för ett maktövertagande av det högerpopulistiska och främlingsfientliga partiet PVV som kan bli största eller näst största parti. Men å andra sidan har ju Nederländerna styrts av kristdemokraterna fram tills idag och jag är inte säker på att det är särskilt mycket bättre.

Det jag kan konstatera från min genomgång av nyheter denna lördag är att ‘mediadammen’ förefaller att vara synnerligen liten i Sverige…

Socialdemokraterna, Luciano Astudillo och Anders Lago, presenterar idag socialdemokraternas nya integrationspolitik. Det är ju bra att sossarna börjar tänka då det gäller integrationspolitiken och jag håller med om att det är enormt viktigt att alla kommuner solidariskt tar ansvar för nyanlända människor. Jag tror nämligen att mötet mellan människor är det enda som kan få bukt med den, som det förefaller, växande radhusrasismen. Det är den rasism som ibland poppar upp till ytan hos människor som egentligen inte har någon erfarenhet av asylsökare/invandrare. Då jag talar om ‘mötet mellan människor’ är det inte ett möte på mötesplatser dit man aktivt måste söka sig för att träffas, utan för mig handlar det om mötet i vardagen mellan grannar, på jobbet, i skolan, i affären, på dagis etc. Dessa spontana möten sker givetvis inte i de kommuner där man inte tar emot asylsökare under asylprocessen eller efter att de eventuellt fått uppehållstillstånd.

Debattörerna säger att man vill ”/-/ stärka arbetslinjen och korta vägen in i jobb.” Det låter ju sunt och förnuftigt, för vi vet ju alla att jobb är en av grundförutsättningarna för integration. Men det jag också skulle vilja se i detta sammanhang är att ALLA som söker asyl i Sverige ska få möjlighet att åtminstone SÖKA jobb. Idag får man i princip endast undantag från arbetstillstånd om man har pass. Det är det inte alla som har. Våra myndigheter gör ofta gällande att det är den asylsökande som helt enkelt påstår att de inte har pass trots att de rent faktiskt har det. Det händer givetvis att det är så, men samtidigt är det många som har fått lämna ifrån sig sina pass till människosmugglare vid resan till Sverige då pass är hårdvaluta för dem som sysslar med denna kriminella verksamhet. Bland annat därför bör undantaget från arbetstillstånd inte vara kopplat till innehav av en passhandling. Att alla som söker asyl automatiskt skulle få rätt att arbeta, om de finner ett arbete, skulle givetvis stärka arbetslinjen ytterligare.

Det finns en annan punkt som jag också funderar lite på. Det handlar om ankomstboende. Så här skriver debattörerna:
”Vi vill införa ett obligatoriskt ankomstboende de fyra första veckorna. Motivet är att möjliggöra en effektivare utredningsprocess och därigenom kunna korta handläggningstider, men även att tidigt kunna kartlägga bakgrund, behov och förkunskaper hos de asylsökande. Kompetens måste tas till vara. I anslutning till ankomstboende ska alla asylsökande också få erbjudande om så kallat ordnat boende i Migrationsverkets regi. Dessa ska utgöras av vanliga lägenheter och målsättningen vara bostäder som är jämnt spridda över landet, med hänsyn tagen till arbetsmarknad, utbildningsmöjligheter och invånarantal.”

Jag kan inte se varför det inte skulle kunna vara valfritt att bosätta sig hos t ex släktingar eller kompisar de första fyra veckorna efter ankomsten till Sverige? Det skulle inte leda till samma ohållbara situation som EBO systemet leder till idag eftersom detta boende endast skulle vara under en begränsad tid – de första fyra veckorna – och innan eventuella barn börjat i skola. Det finns inte någonting som visar att detta skulle omöjliggöra en kartläggning av den asylsökandes bakgrund, behov och förkunskaper. För det måste väl ändå också vara en målsättning att den asylsökande ska kunna känna sig trygg i sin nya situation som nyanländ i Sverige? Och det finns det nog många som gör bäst hos släktingar eller landsmän som vet hur Sverige fungerar och som kan både hemspråket och svenska. I synnerhet som det ofta handlar om människor som flytt undan krig eller grava övergrepp mot bakgrund av deras etnicitet. Med lite flexibilitet kring denna punkt så tycker jag i princip att förslaget, vid en första titt på det, verkar bra.

Mot bättre vetande så tittade jag på filmen om de fruktansvärda missförhållandena på finska pälsfarmer. Hur KAN människor göra så här? Och vad är det för några s k människor som köper denna form av päls? Det MÅSTE bara upphöra. Uppfödning av mink, fjällräv och andra djur som hålls endast för pälsens skull måste förbjudas i Finland lika väl som i Sverige. Päls av detta slag hör stenåldern till och har INGENTING att göra i ett samhälle som påstås vara modernt. Ingen människa borde få lov att ha sin försörjning från en så grym hantering som detta. Att det inte är samma missförhållanden som i denna film hos alla uppfödare gör absolut ingen skillnad; Pälsdjursuppfödning är ett totalt nyttolöst djurplågeri. Hjälp pälsdjursuppfödarna, körsnärerna och andra som skor sig på dessa djurs lidande att lägga ned sina verksamheter och omskola dem. Och inför ett totalförbud för pälsdjursuppfödning och för import av denna typ av päls.  Ju snabbare desto bättre.

Mot bakgrund av Dublinförordningen avvisar Sverige flyktingbarn till en miserabel situation på Malta. Migrationsverket säger att verket är medvetet om att Malta är ett problemland. Mot bakgrund av den diskussion detta förfarande har lett till uttalade Fredrik Beijer, som är asylprövningschef på Migrationsverket, häromdagen att:  
”Men vi måste ändå följa Dublinförordningen, den gäller oavsett de förhållanden som råder på Malta, säger asylprövningschefen Fredrik Beijer till Svt.”

Det finns bara ett litet krux med detta uttalande. Sverige MÅSTE inte följa Dublinförordningen. I Dublinförordningens artikel 3 står det:
”1. Medlemsstaterna skall pröva varje asylansökan som lämnas in av en tredjelandsmedborgare till någon medlemsstat antingen vid gränsen eller inom medlemsstatens territorium. Ansökan skall prövas av en enda medlemsstat, som skall vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig.
2.Genom undantag från punkt 1 får varje medlemsstat pröva en asylansökan som lämnas in av en tredjelandsmedborgare, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning. I så fall blir denna medlemsstat ansvarig i förordningens mening och skall överta de skyldigheter som följer av detta ansvar. I förekommande fall skall denna medlemsstat underrätta den tidigare ansvariga medlemsstaten, den medlemsstat som genomför ett förfarande för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret eller den medlemsstat som har mottagit en framställan om övertagande eller återtagande.”

Det är alltså fritt för varje stat som skrivit på förordningen att själva välja om man tycker att ett ärende ska prövas i landet trots att möjligheten för att avvisa enligt Dublinförordningen finns. Det innebär att Migrationsverket väljer att avvisa dessa barn till vedervärdiga förhållanden på Malta, trots att det finns en möjlighet att INTE göra det. Ansvaret för att tillse att barn som avvisas från Sverige inte hamnar i denna situation är alltså Migrationsverkets. Ett ansvar som myndigheten tydligen inte är beredda att ta.

Sydsvenskan, svt Aftonbladet