Sofia Nerbrand skrev en riktigt bra kolumn ‘Misären finns även där pressen inte är’ på SvD.se idag. Så sant som det är sagt. Misären finns till och med mycket närmre än de flesta av oss tror. På Balkan t ex och inom EU i Italien, Rumänien, Tjeckien, Grekland, Ungern och en del andra länder i Europa lever romer permanent i inofficiella pappkartongsläger. Och också här i Sverige börjar det förekomma misär för romer bland annat på grund av att EU inte ställde krav på Rumänien och Bulgarien att lösa problemen för romerna – eller i alla fall påbörja arbetet med att lösa problemen – i landet innan medlemsskap beviljades. Men som vanligt var situationen för romerna en icke-fråga.
De allra flesta romer har inte hamnat på dessa pappkartongsläger för att de är offer för en katastrof; De har hamnat i denna situation för att de är romer. Hur många människor det egentligen handlar om är det inte riktigt någon som vet. Också detta är uppseendeväckande med tanke på att det är Europa jag talar om; Här där allt ska räknas, mätas, vägas och göras statistik av. Antalet romer som man normalt brukar räkna med i Europa är omkring 12 miljoner. Av dem brukar man anta att omkring 4 miljoner lever i total misär. Merparten i gamla öst Europa.
Jag har varit runt en hel del på inofficiella romska pappkartongsläger i Serbien. Där finns det omkring 50 000 romer som blivit etniskt fördrivna från Kosovo för att de är just romer. Merparten av dessa lever i misär och väldigt många, förmodligen majoriteten, är barn. En del av dessa romer hade normala liv med arbete och bostad innan de tvingades fly Kosovo, men de flesta levde i misär även innan. I Serbien räknar man med att det också finns minst 50 000 ‘lokala’ romer och romer från andra länder i närområdet som lever i total misär. Men detta är givetvis inte de officiella siffrorna då dessa i princip endast tar hänsyn till folkbokförda romer. Man kan inte bli folkbokförd om man inte har en fast adress och en pappkoja på en soptipp eller under en bro räknas inte som en sådan. Inte ens för dem som bott på samma soptipp i tiotals år. På dessa läger har jag träffat barn som haft infekterade råttbett, spindelbett och andra obestämbara bett. Jag har suttit på madrasser som förmodligen skulle ha kunnat krypa iväg av sig självt om det inte varit för att jag suttit på dem och jag har hållit spädbarn i famnen som har haft sitt mjuka babyhår fullt av all sköns larver och andra kryp. Många av barnen har haft TBC och/eller andra allvarliga smittsjukdomar. Och som om den totala fattigdomen inte skulle vara nog för dessa människor, utsätts de ständigt för diskriminering och trakasserier av skilda slag från majoritets samhället. Polis rycker t ex nästan aldrig ut då de blir attackerade – och de BLIR attackerade – av fulla ungdomar och ibland vuxna som skriker rasistiska slagord och kastar glasflaskor där de vet att det springer mängder av barfotabarn. Barfota för att deras föräldrar inte har råd att köpa skor, i vissa fall inte ens till vintern trots att temperaturen ibland kan krypa ned till runt -20 också i Serbien. Och ambulans vägrar också ibland att köra ut om larmet kommer från en inofficiell bosättning.
Serbien är sedan 2005 tillsammans med åtta andra stater med i ett stort projekt som lite slarvigt brukar kallas ‘the Roma Decade’. Projektet är en form av integreringsprojekt för romer. Under de fem år som gått sedan projektet startade har ingenting förändrats för de romer som jag känner som bor på pappkartongläger i Serbien. Ingenting. Kanske har det skett förändringar till det bättre för andra romer. Men jag har inte hört talas om det. Projektet har i alla fall genererat mängder med fina rapporter om hur bostadsproblemet, utbildningsproblemet etc för romer ska lösas. Dessa rapporter ansåg en av vännerna på UNHCR i Belgrad kunde användas som bränsle till romernas vedkaminer på vinter – de som har sådana vill säga – för då skulle rapporterna åtminstone göra NÅGON nytta.
När man som jag VET hur situationen är för många romer på Balkan – majoriteten vill jag drista mig till att säga – kan man inte annat än förundras över formuleringar i beslut från Migrationsverket och Migrationsdomstolen i asylärenden som rör romer. Så sent som idag satt jag i Migrationsdomstolen och hörde en processförare från Migrationsverket säga, utan att röra en min, att serbiska myndigheter kommer att hjälpa min klient om hon skulle få problem vid en avvisning till Serbien. Jag som har träffat människor i Serbien som avvisats från olika länder i Europa och efter avvisningen lever i pappkojor utan hjälp från vare sig serbiska myndigheter eller ens internationella organisationer – trots att de sökt hjälp – undrar vart Migrationsverket får allting ifrån? Det finns mycket att säga om detta ärende men då måste jag först ha min klients medgivande.
Det finns också oerhört mycket att säga om romernas situation och om hur de bemöts som asylsökare i Sverige och övriga EU. Så jag lär väl återkomma till denna diskussion en annan gång. Här under några foton tagna av min man Poul Sanver.
Kartong och filthus
Romflicka som lever på kartongläger i Novi Pazar
Kosovoromsk kvinna på kartongläger i Serbien
Kartongläger i Belgrad