Aftonbladet skriver idag om den fulla och klumpiga engelsmannen Nick Bond som träffade sin drömkvinna i en hotellbar i Las Vegas vid midnatt och gifte sig med henne 17 timmar senare. Nick Bond var snabbare än mig och min man Poul. Vi hade ett förhållande under fyra dagar innan Poul friade. Jag sa ja och efter två månader gifte vi oss. I sommar har vi varit gifta i 25 år 
Ett äktenskap kan bli lyckligt eller olyckligt oavsett hur lång tid man känt varandra före giftermålet. För hur det än är förändras människor med tiden. Det är inte de yttre förändringarna som följer med åldrandet jag talar om, utan om de inre förändringar som är en konsekvens av livets glädjeämnen, bekymmer och sorger. Så i ett äktenskap gäller det att utvecklas tillsammans. Det är då man utvecklas åt olika håll som magin, romantiken och sammanhållningen riskerar att duka under. Och då man inte längre skrattar åt samma saker så tror jag att det är absolut kört…
Så en stor portion lyhördhet inför den andra – oavsett vilken typ av förhållande man än har – är mitt blygsamma råd för ett lyckligt äktenskap.
Stockholm, Stockholm och Stockholm. Jag är så trött på politiker som tror att Sverige är synonymt med Stockholm. Till dessa politiker räknas Alliansens fyra partiledare som skriver i dagens DN att: ”Regeringen avser att i veckan fatta beslut om att satsa 28 miljarder kronor på Förbifart Stockholm – en av de största infrastruktursatsningar som någonsin beslutats i Sverige. Vi vill att regionen ska fortsätta växa, till nytta för hela Sverige.”
Till nytta för hela Sverige? Här i ‘min’ del av Västra Götaland har vi väntat i åratal på att hela riksväg 40 – också kallad dödens väg – ska byggas ut till motorväg. Väldigt mycket av trafiken från Europa till just Stockholm väljer att köra via västkusten och sedan riksväg 40 från Göteborg mot Jönköping. Så här skriver Ulricehamns kommun om riksväg 40:
”Riksväg 40 mellan Borås och Jönköping är inte byggd för att klara den mängd trafik som dagligen använder vägen. Trafikmängden har också stadigt ökat de senaste åren, och allt tyder på att den kommer att fortsätta öka. Detta har lett till många olyckor, men även till problem med framkomlighet och onödiga miljöbelastningar. Enligt vägverkets beräkningar kommer en utbyggnad av vägen till motorväg att leda till en minskning av antalet döda och svårt skadade med 40-50 %. Vägverket har dock inte tillräckligt med pengar för att bygga ut hela vägen till motorväg. På större delen av sträckan mellan Jönköping och Ulricehamn har därför vägen byggts om till så kallad 2+1 väg, dvs. en mötesfri väg med mitträcke.”
Att bygga ut riksväg 40 till motorväg skulle alltså ofrånkomligt RÄDDA liv. Men för Alliansen är minskade bilköer, förseningar och trafikproblem i Stockholm tydligen viktigare.
DN
Frågan om det är rimligt att använda Dublinförordningen för att avvisa asylsökare till miserabla läger på Malta har varit omdiskuterad en tid. Det finns de som menar att dessa avvisningar måste stoppas. Migrationsminister Tobias Billström hör inte till dem. I ett inlägg i Svenska Dagbladet den 20 mars förklarar Billström att det är hans slutsats att inte: ”/-/ ge upp och frångå Dublinförordningen. Det skulle spela de maltesiska politikerna i händerna och det skulle frånta dem alla incitament att förbättra situationen. Genom sitt agerande eftersträvar de ett fribrev. Det vill inte jag ge dem.”
Tobias Billströms argument att ett avvisningsstopp till Malta skulle frånta de maltesiska politikerna alla incitament att förbättra situationen framstår inte som särskilt hållbart. Då Sverige fortsätter att avvisa människor till Malta, trots de undermåliga förhållandena för asylsökande där, kan det mycket lätt tolkas som att Sverige accepterar den asylmottagning som finns i landet. Konsekvensen av Sveriges agerande, eller kanske snarare brist på agerande, blir att Malta inte behöver göra någonting alls åt missförhållandena.
För att förmå Malta att leva upp till sina åtaganden borde det vara mer fruktbart att omedelbart införa ett avvisningsstopp samtidigt som Sverige – och andra berörda s k Dublinländer – tydligt och klart gör Malta uppmärksamt på att situationen inte är acceptabel. Och om andra EU stater börjar klaga till EU-kommissionen över att de inte kan avvisa människor till Malta, borde de maltesiska politikerna snarare få ett starkare och inte svagare incitament att göra någonting åt saken. Det är logiskt.
Tobias Billström skriver i sitt inlägg att: ”Frågan måste också lyftas till EU-kommissionen som har ansvaret att sätta press på Malta för att de ska förbättra sitt undermåliga mottagande.” Detta måste tolkas som att inget formellt klagomål har inlämnats till EU-kommissionen angående Maltas uppenbara ovilja att förbättra asylmottagningssystemet. Tobias Billström säger att han själv har besökt Malta och inte gillade vad han såg. Det jag inte förstår är varför han inte har tagit konsekvensen av det och tillsett att frågan lyfts till EU-kommissionen? Det borde höra till hans ansvarsområde som migrationsminister.
Dublinförordningen har inneburit att fler länder i Europa tar sitt ansvar för människor som söker asyl, vilket Billström lyfter fram som positivt. Och han har rätt: Det är positivt att fler länder tar sitt ansvar för asylsökande människor. Men att fler länder tar sitt ansvar för asylsökare innebär inte att Sverige kan sluta ta sitt. För det är nämligen inte att ta sitt ansvar för asylsökande människor om man som Sverige avvisar dem till länder som man vet inte lever upp till sina åtaganden. Tobias Billström borde faktiskt förstå att man aldrig kan använda människor som ett medel för att nå ett mål, hänsynen till människan måste alltid komma i första rummet. Förstår han inte det kanske det är hög tid att han tackar för sig och lämnar sin post som Migrationsminister.
SvD
Vad gäller sjukvård utomlands är det ganska upplysande att läsa försäkringskassans faktablad ’Söka sjukvård i EU/EES och Schweiz’. Det framkommer här att du inte kan:”/-/ få ersättning för kringkostnader, som till exempel kostnader för resor och logi”. Det framkommer också att den vård man kan få ersättning för ska finnas inom det svenska allmänna sjukvårdssystemet. Det är handlar alltså i princip om en möjlighet för välbeställda människor att kringgå vårdköerna i Sverige, samtidigt som vi andra ‘fattiglappar’ vackert får stå kvar i kön med våra krämpor.
Om nu systemet med sjukvård utomlands och privata vårdalternativ innebar att vårdköerna krympte kanske det skulle kunna gå att acceptera att vissa åker i sjukvårdens ’gräddfil’. Men konsekvensen av konceptet förefaller att vara längre vårdköer då allt fler anställda inom den offentliga vården väljer att arbeta inom den privata, vilket är förståeligt då både löner och arbetsvillkor ofta är bättre.
Men sjukvård är något som den absoluta majoriteten – gammal som ung, rik som fattig – förr eller senare är i behov av. Det är orsaken till att vi inte kan och inte ska betrakta sjukvården som ett vinstdrivande företag vilket som helst, då det ofrånkomligt kommer att leda till patienternas A lag och B lag. Och vill vi verkligen att Sverige ska utvecklas till ett land där det är plånboken som bestämmer vilken sjukvård vi får om vi blir sjuka?
Aftonbladet
I en utmärkt ledare på Aftonbladet skriver Kennet Andreasson om den olustiga jakten på Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, som anklagats för att vara antisemit. Kennet Andreasson anser inte att Ilmar Reepalu är judehatare: ”Okunnig, kanske, omedveten om den historiska kedja av tankefigurer som leder in i antisemitism, möjligen. Men mest naiv och ärlig. Och stressad” är Andreassons omdöme om Reepalu och jag är benägen att hålla med honom.
Samtidigt som bland annat media jagade Ilmar Reepalu för att ställa honom till svars för hans påstådda antisemitism hölls en träff i Riksdagshuset för att belysa situationen för avvisningshotade romer från Kosovo och Serbien. Romsk media var där men all annan media lyste med sin frånvaro. Det var synd, då den socialdemokratiska riksdagsledamoten Björn von Sydow höll ett anförande i sin roll som rapportör och bevakare av mänskliga rättigheter och demokrati i Kosovo för Europarådets parlamentariska församling. Hans okunskap – om det nu inte handlade om ignorans – var faktisk vida mycket värre än Ilmar Reepalus. Björn von Sydow ansåg förvisso att de s k blylägren är fruktansvärda och att ingen ska avvisas dit men han hade vid sitt nyliga besök i Kosovo besökt ett mycket lyckat bostadsprojekt för 500 romer som avvisade romer kunnat återvända till. Det som visade på hans okunskap eller ignorans var det han INTE sa. Lägenheterna Björn von Sydow pratade om är nämligen en början – om det blir en fortsättning återstår att se – på ett återuppbyggnadsprojekt av det stora romska bostadsområde som blev nedbränt 1999 då kosovoalbaner genomförde en etnisk utrensning av de omkring 8 000 romer som bott där i generationer. En hel del av romerna på ‘blylägren’ hör till dem. Syftet med dessa lägenheter är alltså inte, så som Björn von Sydow lät påskina, att hysa romer som avvisas från Sverige, Tyskland och andra ställen. Men det är så det förefaller att ha blivit med konsekvensen att romerna på blylägren än en gång hamnar längst ned på prioriteringslistan.
Men även om svensk media hade varit på plats hade de förmodligen gått miste om det skandalösa i att Europarådets parlamentariska församlings rapportör och bevakare av mänskliga rättigheter och demokrati i Kosovo faktiskt i bästa fall helt saknar kunskap om situationen för romer i Kosovo och i värsta fall faktiskt medvetet försökte vilseleda de församlade.
Då träffen i Riksdagshuset var slut hölls en manifestation utanför. Där fanns åtminstone en fotograf från Scanpix, men dagen efter fanns ingen skymt av fotot i tidningen. I alla fall inte på nätversionen. Men på fredagen dök fotot upp men nu i ett helt annat sammanhang. Det illustrerade en artikel om att 1000 asylsökande romer kommit från Serbien sedan årskiftet och att dessa enligt Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson: ”/-/ känner nog att de lever under socialt svåra förhållanden och kanske till och med att de är diskriminerade, men det är inget som ger rätt till skydd i Sverige. Så i princip kommer de att få ett snabbt besked om att de inte får uppehållstillstånd och så får de åka hem.” I princip var sentensen i artikeln att romerna från Serbien – varav en del ursprungligen kommer från Kosovo – kommer hit för att de är väldigt fattiga men något skyddsbehov har de inte. I alla fall inte enligt Dan Eliasson.
Bland de församlade på mynttorget fanns en del människor som jag känner som har varit utsatta för återkommande trakasserier och diskriminering under flera års tid. En 16 årig kille har utöver dagliga trakasserier som inneburit att han inte kunnat gå i skola blivit utsatt för så svår misshandel på grund av att han är rom att han har ärr kvar i ansiktet och på kroppen. Flera av de andra har aktivt blivit förhindrade att skaffa sig en försörjning för att de är romer. Alla romer från Kosovo som jag någonsin talat med har utsatts för återkommande stenkastning mot sina bostäder och verbala hot. En del har också fått sina bostäder beskjutna. Det handlar om öppen antiziganism.
UNHCR:s ”Handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning” ska användas av svenska myndigheter när de bedömer en ansökan om asyl. Jag betvivlar att de verkligen gör det då det handlar om romer. För under punkt 53 i handboken förklaras det att en sökande kan: ”/-/ åberopa välgrundad fruktan på ‘kumulativa grunder’.” Det handlar t ex om upprepad diskriminering som var för sig inte kan räknas som förföljelse, men vid en sammantagen bedömning ihop med andra ogynnsamma faktorer som t ex en allmän stämning av osäkerhet i hemlandet tillsammans med det geografiska, historiska och etniska sammanhanget ändå ger upphov till ett välgrundat anspråk på flyktingskap.
Den antiziganism som genomsyrar alla samhällsskikt i både Kosovo och Serbien skapar utan tvivel en allmän stämning av osäkerhet för romer i hemlandet och historiskt har romer på Balkan alltid förföljts på grund av sin etnicitet. Det finns därför all grund att betrakta många av romerna från Serbien och alla romer från Kosovo som flyktingar enligt Genevekonventionen. Trots det är Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson tydligen beredd att betrakta dessa romers ansökningar om asyl som uppenbart ogrundade. Och om så blir fallet handlar det inte om att han endast följer lagar, regler och konventioner. Det handlar om att han FRÅNGÅR dem.
Det är inte särskilt sannolikt att Björn von Sydow och Dan Eliasson kommer att behöva förklara sig i svensk media så som Ilmar Reepalu tvingades göra. För skillnaden mellan synen på antisemitism och antiziganism är påtaglig också i Sverige. Kan det vara förklaringen till att det är så få samhällsdebattörer som befattar sig med antiziganismen?
SvD, DN, GP, Aftonbladet
Vissa år har jag väldigt många nyckelpigor i min trädgård. Då finns det knappt några bladlöss. Men året därpå är bladlössen lika många som vanligt eftersom bytesdjuren helt enkelt inte räckt för att hålla alla nyckelpigorna i liv. Naturen i det lilla perspektivet – alltså min trädgård – ser till att ordna balansen mellan bytesdjur och rovdjur på alldeles egen hand. Naturen är fantastisk tycker jag.
Men enligt Gunnar Glöersen, rovdjursexpert på Svenska Jägareförbundet fungerar det tydligen annorlunda då det kommer till de större rovdjuren och bytesdjuren. Han säger att: ”Om all jakt skulle upphöra skulle det bli ont om både rådjur och lodjur. Jakten är en förutsättning för livskraftiga stammar av båda arterna.”
Vad menar karl’n? Hur kan det komma sig att det som fungerar finfint i min trädgård inte fungerar alls ute i naturen? Förvisso är bladlöss och nyckelpigor inte helt samma sak som de stora rovdjuren och bytesdjuren men principen är förmodligen densamma.
Jag gissar att det egentligen inte finns något belägg för Gunnar Glöersens, och en hel del andra jägares, åsikt om att naturen inte skulle kunna klara av att balansera stammarna mellan bytesdjur och rovdjur på egen hand. Men förutsättningen för att nå en naturlig balans är så klart att vi omedelbart slutar lägga oss i naturens egen förvaltning av rovdjur och bytesdjur. Givetvis kommer det att ta sin tid för naturen att återställa den naturliga balansen mellan bytesdjuren och rovdjuren som blivit så förstörd genom människans s k förvaltning. Men ge moder natur en chans så ska hon nog klara av det.
Härunder en bild genom mitt kontorsfönster på en fin fasan som besökte min trädgård i morse. Får hoppas att inga jägare fått nys om att den håller till i nejden…
GP.se Aftonbladet
Birgitta Wiberg och Lise-Lotte Norin från organisationen Djurens Rätt skriver idag på SvD.se om den synnerligen grymma lodjursjakten som ofta sker med fällor. De skriver bl a: ”Från jägarhåll framförs jaktens stora rekreations- och underhållningsvärde och att det är naturupplevelsen och inte själva dödandet som är behållningen av jakten. Att vittja en fälla och döda ett djur som råkat fastna där kan väl knappast kallas rekreation eller naturupplevelse.”
Jag kan inte annat än att hålla med de båda skribenterna. Fällorna måste bort. Så är det. Och då det gäller påståendet från jägarhåll att behållningen av jakten är rekreationen och naturupplevelsen och inte själva dödandet så vill jag tipsa om ett oöverträffat sätt att få detta, utan att behöva döda för det: BYT GEVÄRET MOT EN KAMERA. Ska jag gissa att ingen jägare kommer att följa denna uppmaning…
Statsvetaren Cecilia Åse ”/-/ menar att monarkin får en del av sin legitimitet i just pendlingen mellan det kungligt mystiska och det helt vanliga – medierna betonar att Victoria är både kronprinsessa och ”vanlig tjej”, vilket ökar populariteten.” Det kan väl förmodligen vara så, men jag tycker att monarkin nu har nått sin vägs ände. I alla fall i den form som vi har nu. Det är väl bra att våra kungligheter numera får lov att gifta sig med den de älskar oavsett vederbörandes blodfärg, men det innebär samtidigt att de privilegier som tidigare funnits för de kungliga måste vara ett överståndet kapitel i Svensk historia. Det blir liksom lite FÖR vanligt då vi nu får en prinsgemål som vuxit upp i ett vanligt kvarter, i ett vanligt litet hus i en vanlig liten småstad. Romantiskt? Ja visst, pojken av folket får flickan av börd och sedan lever de förhoppningsvis lyckliga i alla sina dagar. Men vad händer med den kungliga mystiken då det blå blodet snart inte ens kan färga det röda svagt lila? Som jag ser det så försvinner den sista gnuttan av mystik – eller kanske ‘sagoskimmer’ är en bättre beskrivning – kring kungahuset genom bröllopet mellan en Berndotte och en Westling från Ockerbo.
Folkligt och festligt har aldrig varit kompatibelt med kungligt. I alla fall inte för mig. Denna åsikt har inte på något sätt ändrats av att Victoria hjärtar Daniel. Jag har länge tyckt att Sverige antingen bör avskaffa kungahuset eller införa valmonarki, då min åsikt är att arvsmonarki inte hör hemma i en modern, demokratisk stat som Sverige. Att många människor i Sverige är förtjusta i de nuvarande medlemmarna av kungahuset har egentligen ingenting att göra med vilket statsskick vi bör ha. Och i en valmonarki finns det inget hinder för att de numera vuxna kungabarnen ställer upp i ‘kung/drottningvalet’ om de nu skulle önska det. Men sedan skulle det vara vi, folket, som avgör om de får förtroendet eller inte. Det är så det fungerar i en riktig demokrati.
DN.se
Varje diskussion om ensamkommande flyktingbarn rör verkligen om i åsiktsgrytan. Barn ska vara kvar hos sina familjer är det många som tycker. Så sant. Men om man som förälder står inför valet att tvingas skiljas från barnet för att barnet inte ska tvingas att bli barnsoldat och därmed riskera sitt liv så vet i alla fall jag som mamma vad jag skulle välja. Och om man tänker ett steg till så tog ju Sverige emot finska krigsbarn under andra världskriget. Världen har bara krympt sedan dess.
Alla ensamkommande barn är inte barn, verkar vara en annan vanligt förekommande åsikt bland folk med en negativ grundsyn på invandring. Det som förefaller att vara grundsentensen för människor som ondgör sig över invandringen till Sverige – oavsett om det handlar om ensamkommande barn eller annan invandring – förefaller att vara att det i deras föreställningsvärld är så att ALLA som kommer hit kommer att ligga samhället till last i all framtid och att INGEN av invandrarna har någonting att tillföra samhället. Ja bortsett från Zlatan Ibrahimovic då…
En sådan verklighet känner inte jag igen. En hel del av asylsökarna som vi – jag och Poul – haft kontakt med har haft arbete medan de varit asylsökare och försörjt sig själva. Trots det har många av dem avvisats. Ett exempel rör en familj med mamma, pappa och två vuxna barn där allihop arbetade heltid. De hade tillsammans betalat hundratusentals kronor i skatt under de år de var asylsökande men trots att de hade löfte om fortsatt arbete avvisades de ändå. Ett annat exempel rör två makar. Mannen arbetade på Kasthalls mattor och hans fru jobbade inom äldrevården. Kasthalls VD vädjade till migrationsmyndigheterna eftersom företaget var i stort behov av mannens yrkeskunskaper för att köra en speciell äldre vävmaskin. Kasthall hade vid tillfället två mycket stora order inne och var oroliga för att produktionen skulle stanna av om mannen avvisades. Men det bet inte på våra myndigheter, makarna avvisades ändå. Hur det gick med Kasthalls produktion vet jag inte. Men detta var en del år sedan och idag har reglerna i alla fall gjort det lite lättare att få tillstånd om man har arbete. Men det är fortfarande ingen garanti.
En romsk tvåbarnsmamma som är asylsökande har fram tills helt nyligen innehaft TVÅ arbeten. Nu har hon fått ett heltidsarbete och har kunnat gå ner lite i arbetstid. Flertalet av dem som vi fortfarande har kontakt med efter att de fått uppehållstillstånd har arbete. Anledningen till att vi inte har kontakt med alla är att kontakter ibland rinner ut i sanden då människor flyttar långt bort. En hel del av dem som vi har kontakt med bor inte i segregerade bostadsområden, de har köpt hus i mindre samhällen. Och det går bra för dem.
Vi känner också en stor romsk familj/släkt som HAR bosatt sig i ett segregerat bostadsområde. Merparten av dem blev etniskt utrensade från Kosovo 1999 och har traumatiska upplevelser i bagaget, vilket är anledningen till att de vill bo nära varandra. Det handlar om trygghet för dem. Nästan alla vuxna i denna släkt har arbete, endast en av männen är utan jobb, men det beror på att han fortfarande är allvarligt psykiskt sjuk. För till skillnad från vad vissa tror är det tyvärr inte så att svårt traumatiserade människor blir friska som genom ett trollslag då de får uppehållstillstånd.
En annan familj jag känner har det inte gått så bra för. De har inte lyckats få jobb fast de har haft uppehållstillstånd i lite mer än ett år. Men de sitter inte och hänger framför TV:n för det, de söker arbete hela tiden och låter sig inte nedslås av det faktum att mängder av människor har blivit friställda från de arbetsplatser som finns i kommunen där de bor. Så jag är övertygad om att det så småningom kommer att fixa sig för dem också.
Det finns inte något nyhetsvärde för media i vanligt folks vanliga liv, därför får vi sällan läsa om dessa vanliga ‘medelinvandrare’. Positiva artiklar och reportage om invandrare som lyckats i Sverige ska handla om någon som är exeptionellt ‘lyckad’, inte om en vanlig arbetarfamilj som låter livet ha sin gilla gång i ett radhus i en småstad någonstans i Sverige. Däremot finns det ett nyhetsvärde, av naturliga skäl, då unga människor löper amok på segregerade bostadsområden. Frågan är bara om inte de goda exemplen egentligen är väldigt många fler än de dåliga – också på de segregerade bostadsområdena – liksom i samhället i övrigt?
SvD, SvD
Den 5 februari ställde riksdagsledamoten Tone Tingsgård en skriftlig fråga till Tobias Billström.
Han svarade: ”Tone Tingsgård har frågat mig om jag har någon kommentar till att Sverige sänder tillbaka asylsökande romer till Kosovo.
Jag vill inledningsvis understryka att en avvisning eller utvisning av en person, oavsett om denna är medborgare i någon stat eller statslös, enligt utlänningslagen förutsätter att personen i fråga inte är i behov av skydd och inte heller av andra skäl ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige.
Ett återvändande föregås således alltid av en ingående prövning av det eventuella skyddsbehovet. Migrationsverket och migrationsdomstolarna har att självständigt pröva asylansökningar och överklaganden utifrån de individuella förutsättningarna i det enskilda ärendet.
Jag anser att det ovan beskrivna regelverket är ändamålsenligt och frågan föranleder således inte några ytterligare kommentarer från min sida.”
Tobias Billström har rätt i att en avvisning eller utvisning förutsätter att personen i fråga inte är i behov av skydd eller har andra skäl som innebär att uppehållstillstånd ska beviljas. Men i sitt svar har han missat att det är just detta som är pudelns kärna. För romer från Kosovo ÄR nämligen i behov av skydd, men trots det avvisar Sverige dem.
Åsikten att romer är i behov av skydd är inte hämtad ur luften. UNHCR – FN:s flyktingkommissariat – bedömde i sin senaste Kosovo rapport från november 2009 att romer från Kosovo löper en särskild risk att utsättas för förföljelse. De löper alltså en särskild risk att utsättas för förföljelse på grund av sin ras, vilket normalt borde innebära att Migrationsverket beviljar flyktingstatus. Så var det faktiskt också fram tills dess att Migrationsverket ändrade sin praxis genom ett vägledande beslut den 10 april 2008. Jag har skrivit om detta vägledande beslut i det tidigare inlägget ’UNHCR och svensk praxis’.
Även Europarådets människorättskommissionär, Thomas Hammarberg, har uttryckt att avvisningarna av romer till Kosovo bör stoppas. UNHCR och Europarådet är två väldigt tunga institutioner, som varken har anledning att fara med osanning eller att överdriva situationen.
Trots att Migrationsverkets rådande praxis mot romer från Kosovo så uppenbart står i strid mot UNHCR:s bedömning av kosovoromernas skyddsbehov anser Tobias Billström i sitt svar på den skriftliga frågan att regelverket är ”ändamålsenligt”. Det visar att han antingen är helt okunnig, ignorant eller likgiltig inför det faktum att Sverige avvisar romer som är i behov av skydd. Jag vet egentligen inte vilket som är värst. Migrationsmyndigheternas beslutsfattande i kosovorom ärenden är ingenting mindre än en asylpolitisk skandal som pågår för öppen ridå utan att knappt någon bryr sig. Och allra minst bryr sig tydligen migrationsminister Tobias Billström.